du eller jag eller vi



Så var det måndag igen, mindre tid men mannen. Mindre tid för diskussioner över en kopp kaffe. Samtalen har kretsat ganska mycket kring relationer denna helg, kanske för att jag varit på vigsel. Sånt, en vigsel alltså, lämnar ingen oberörd. Det är så djupt, så vackert och välsignat. Desto fler år vi varit gifta (vi börjar nu på det 12:e året) så inser jag mer och mer hur värdefullt ett äktenskap är. Inget man ska ta lätt på i dagens slit och släng samhälle där man lever för stunden. Det är något så vackert i åldrande par som delat hela livet tillsammans. Där finns allt. Kärleken och Förlåtelsen. 
Men äktenskapet behöver vattnas, så att inte gräset på andra sidan blir grönare och mera lockande. Jag tror att de små vardagsdiskussionerna där man reflekterar över varandras känslor är viktiga. Att man förstår varandra. Det är inte den där "lyxresan en gång i året på tumis" som får ett äktenskap att blomstra. Nej, det är tilliten i vardagen. Att man tar sig tid och att man umgås. 
Om jag eller min man har ett möte eller annat program på kvällen så är jag alltid lite besviken att vi inte hinner dricka kvällskaffet tillsammans, och det är ju det som är kärlek. Så enkelt. Men inget vi ska ta för givet. Nåt vi nonchalerar.
Men det blir så fort fel stämning. Det är så lätt att samtalen styrs i negativ riktning. Igår kväll frågade mannen vem av oss som skulle fara till bönhuset. Jag hade varit till kyrkan på lördagkväll och lyssnat på två tal på söndag eftermiddag via internet från Skutnäs. Mannen hade varit på två tal till Punsare på eftermiddagen. Alltså 1-1. 
Jag skulle inte ha orkat fara, men ville samtidigt inte att han skulle fara (hade ingen lust att sitta ensam hemma med barnen)! Min man ville gärna fara igen men ville lika gärna att jag skulle fara. Hmmm, vilket dilemma. Jag blev stressad och fräste åt mannen att kan vi inte bara skippa bönhuset båda två ikväll. Måste du alltid vara så pigg på att fara dit!
Ja, hur elak var jag inte då!? Varifrån kommer alla grodor ur munnen. Anklagar någon som vill under Guds hörande. Får man vara så självisk. Skäms.
Det slutade med att jag drog en kam genom håret och bytte bort min sköna, stjabbiga, T-pajta jag gått med hela dan och körde iväg till bönhuset. Inget jag ångrade.

Jag gladdes när man sade till mig: "Vi skall gå till Herrens hus"
ps 122

Sånt hos oss. Har lovat Ruth en ridtur denna vecka och hon längtar redan. Hon vill ha sina nya, rosa, glitterskor på sig! Och hennes "ridbyxor" (mörkblåa tights med guldhjärtan) är redan påsatta. Edith ska äntligen få börja i ridskola och hennes pass är på torsdag. Hon längtar också dit. Då är det Ivar kvar, han borde också få nåt att se framemot....inga orättvisor här inte.

ps. på bilden ser det ut som om Seth svävar i luften. Han är väl ett "underbarn"

5 kommentarer:

Linda sa...

Tänk. Vi har pratat om äktenskapet också denhär helgen. :-)
Om att vissa inte förstår att det bara blir bättre med åren bara man ger det omtanke och ser till att bry sig om vad den andre gör/vill/tycker och så vidare.

Att fortsätta intressera sig för varandra och att faktiskt vara på tu man hand ibland också, det ska heller inte vara så att man inte har nåt att prata om om förutom barnen. Så dendär lyxresan på tu man hand vill jag nog slå ett slag för ;--) också. Haha!

Viktigaste är nog vardagen. Att bry sig om. Krama och ja faktiskt pussas ibland . Då tror jag man kommer långt.

Anonym sa...

Vann ska o byri rid? Vi har också en dotter som av hela hjärtat sku vila byri, va kostar e per gång?

Linda sa...

Skulle ha formulerat om och suddat lite men serdu det gick inte via telefon. Nå, det får lämna sådär då.

maria sa...

Linda, inget fel på texten eller innehållet ;-)

Anonym, Edith ska börja rida varannan vecka vid kvarnbacken, 1/2 h 12 euro.
Igår var vi och rida till ett privat stall i Överesse där man själv ställer hästen och rider. Lite erfarenhet behövs där av föräldern. 5 euro per gång.

Anonym sa...

Förra söndagkväll for min man på arbetsresa. Jag var två gånger till utedörren och tog farväl (och vi pussades som Linda sa att man skulle göra).
Sedan på måndagseftermiddan ringde pojken och frågade om jag har hört att pappa har kippat upp o ner med lastbilen långt bort från oss. Fick en liten chock och kom ihåg på samma den stunden då jag tog farväl av mannen. Tänk om det skulle ha varit sista gången! Till all lycka klarade han sig oskadad.

Men ofta har jag varit sur på hans långa arbetsdagar. Då barnen var små visste vi inte vem av oss var mera trött och vem av oss skulle behöva få vila. Men till sist går det bra om båda vill och försöker och så länge det går att diskutera.