Låt barn vara barn

Edith brukar, som tusentals andra småtjejer, titta på Misslisibell.  Misslisibell är en helt vanlig tjej från Sverige som började göra youtube klipp på mode och smink då hon var 9 år. Idag, fyra år senare, är hon en av Sveriges populäraste reklampelare. Hon har över 20 miljoner visningar på youtube och en egen blogg med webshop. Hon är väldigt duktig och framgångsrik och hade jag hälften av hennes engagemang så skulle jag vara nöjd. Men hon är ett barn. Okej, numera tonåring, 13. Men hon påverkar tusentals småflickor att fastna i skönhetsideal fällan! Den fällan fastnar väl alla kvinnor i i något skede av livet men ska åttaåringar verkligen behöva fundera på olika nyanser på ögonlocken?

Jag bänkade mig bredvid Edith och vi såg på när Lisa, som Misslisibell egentligen heter, ställde sig för nyårsfirandet som skulle ske hemma med familjen. När hon var klar och poserade i sina skyhöga klackar, åtsittande klänning och ett kilo smink, lösögonfransar, löshår och hela rasket så föreställde hon inte den trettonåring som hon är. Hon förvandlade sig och såg plötsligt 5 år äldre ut och vassare på nåt sätt (en tanke som slog mig var att hur ska denna tjej orka hålla på och sminka sig år ut och år in i denna takt, hon kommer ju att bli utbränd med mindre). Hon var väldigt snygg men är det meningen att en 13 åring ska se ut som 19?

Nu bryr jag ju mig inte om Lisa och Lisas mamma som tycker det är okej att nioåringar sminkar sig och använder nattkräm för att bevara ungdomlig hy. Nej, jag bryr mig om min egen flicka. Hon som är nio år och väldigt påverknings bar. Hur ska hon förstå att skönheten inte ligger i långa lösögonfransar och stilettklackar. Helt klart tycker hon att Misslisibell är skitsnygg. Varför skulle hon inte tycka det? Jag, som går här hemma i stora tröjor med spy fläckar på, fattar noll *blink*. Jag tror att min uppgift som mamma här blir att satsa på att stärka barnens självkänsla så dom inte påverkas alldeles för lätt och sväljer allt dom ser. Allt är inte guld som glimmar. Alla röda munnar som ler är inte glada.

Men nu är det ju så att vi lever i denna värld där skönhetsideal (där samtidigt känslan av mindre värdighetskomplex uppkommer) ligger på ett klicks avstånd. Vi klickar och så sitter vi där och låter oss påverkas. Jag tror inte det hjälper med att förbjuda och fördöma (dessutom har jag ju själv skönhetsprodukter i badrumsskåpet och vill gärna förbättra mitt yttre till en viss grad) utan istället förklara varför man vill att barn ska se ut som barn. Det ligger i kvinnans natur att vilja se fin ut, så har det alltid varit. Men jag skulle vilja hitta det där "lagom" och hitta en passande ålder då det passar att fundera på sånt. Jag är precis lika påverkad av skönhetsidealen som min flicka. Skillnaden är bara att jag är 31 år och fattat kärnan i livet. Jag accepterar mig och mina brister, vissa dagar accepterar jag bristerna mera och vissa dagar mindre (det har väl med de berömda kvinnliga hormonerna att göra) Jag kan nästan säga att jag så småningom börjar gilla mig själv (men åh, vilka uppförsbackar jag har haft innan jag kommit till den jag är idag)

Jag hoppas att ingen stöter sig på detta inlägg och tror att jag har nåt emot skönhet, smink och sånt (vem vill inte täcka en röd finne, helt klart.) Det som däremot skrämmer mig och som jag är emot är att så många, speciellt unga tjejer, tappar bort sig själv. De tror att de inte duger som de är och de blir blinda för den skönheten de faktiskt besitter. Den naturliga, vackra skönheten. De är så självkritiska så att deras föräldrars hår blir gråhåriga i förtid.
 Tack och lov så skuggar dagens skönhetsideal bort i ljuset från Jesu kärlek. Det ljuset får allt annat att blekna.

Var dig själv, det finns redan så många andra.