Söndagen är alltid en sån dag då barnen leker extra fantasifullt och de har knappt tid eller lust att komma med till söndagsskolan eller bönhuset. Speciellt Ruth är eld och lågor då Edith leker med henne. Visst är leken viktig också men jag vill gärna att mina barn kopplar ihop söndagen med Guds ord. Får man som vana att redan som barn besöka nån form av gudstjänst så håller det i bästa fall livet ut. Igår fick vi höra om både Elia (1 konungaboken 20-40) och Mose i vassen (2 Moseboken 2-10) i söndagsskolan och det var riktigt intressant (också för mamman trots att hon hört historierna många, många gånger förr).
Hur fruktansvärt var det inte att alla gossebarn som hörde till det hebreiska folket skulle kastas i Nilen för att de inte, pga av det växande släktet, skulle bli ett hot mot Farao och Egyptens befolkning. Hur kändes det för Moses mamma då hon flätade korgen som skulle fungera som Moses sista utväg från en säker död. Hur kände hon det då hon lämnade sin tremånaders baby i vassen och bad till Gud att han skulle ta hand om honom. Jag behöver bara tänka på lilla Seth så förstår man smärtan. Hon kunde inget annat än förlita sig på Herren. Tänk om soldaterna hade hört hans gråt. Jag tänker på stackars Mirjam som stod gömd och vaktade sin lillebror, hur rädd var inte hon när hon såg då Faraos dotter upptäckte Moses. Vad skulle prinsessan göra.
Hur skulle jag reagera om jag skulle hamna i samma situation som Moses mamma? Tänk om samma hot hade funnits i kokkola då Seth föddes. Att alla gossebarn skall dödas.
Tack och lov så känns detta otänkbart. Helt otänkbart. Men när ondskan regerar i en människa så finns det ingen gräns för hur lidandet kan få utlopp. Vi har samma ondska på jorden ännu idag 2015 och lidandet kommer aldrig att upphöra förrän Jesu andra ankomst. Vi får tacka Gud att vi får leva i frid och fred och be att han håller en välsignande hand över vårt land.
Herren välsigne oss och bevare oss.
Sånt hos oss denna måndag då jag ska spela uno med Ivar. Ruth är i dagklubben och efter lunchsällskap med syrran och en av svägerskorna så är det riktigt skönt att bara vara. Borde plocka upp lite efter barnens men det nappar inte. Konstigt.
Hur fruktansvärt var det inte att alla gossebarn som hörde till det hebreiska folket skulle kastas i Nilen för att de inte, pga av det växande släktet, skulle bli ett hot mot Farao och Egyptens befolkning. Hur kändes det för Moses mamma då hon flätade korgen som skulle fungera som Moses sista utväg från en säker död. Hur kände hon det då hon lämnade sin tremånaders baby i vassen och bad till Gud att han skulle ta hand om honom. Jag behöver bara tänka på lilla Seth så förstår man smärtan. Hon kunde inget annat än förlita sig på Herren. Tänk om soldaterna hade hört hans gråt. Jag tänker på stackars Mirjam som stod gömd och vaktade sin lillebror, hur rädd var inte hon när hon såg då Faraos dotter upptäckte Moses. Vad skulle prinsessan göra.
Hur skulle jag reagera om jag skulle hamna i samma situation som Moses mamma? Tänk om samma hot hade funnits i kokkola då Seth föddes. Att alla gossebarn skall dödas.
Tack och lov så känns detta otänkbart. Helt otänkbart. Men när ondskan regerar i en människa så finns det ingen gräns för hur lidandet kan få utlopp. Vi har samma ondska på jorden ännu idag 2015 och lidandet kommer aldrig att upphöra förrän Jesu andra ankomst. Vi får tacka Gud att vi får leva i frid och fred och be att han håller en välsignande hand över vårt land.
Herren välsigne oss och bevare oss.
Sånt hos oss denna måndag då jag ska spela uno med Ivar. Ruth är i dagklubben och efter lunchsällskap med syrran och en av svägerskorna så är det riktigt skönt att bara vara. Borde plocka upp lite efter barnens men det nappar inte. Konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar