b a b y t i d e r


När vi fick Seth så var syrran alldeles i början av sin graviditet. Snart är det dags för den babyn att göra entré och det är så spännande samtidigt som hennes väntetid tagit så snabbt! Det känns ju som igår då vi fick våran kille (eller nåja, kanske i förrgår) och under samma tid har Seths kusin mognat och alla är redo för honom (speciellt mamman *blink*). Elia frågade häromdagen av syrran om de köpt nån mat åt deras bebis (likadan burkmat som Seth äter) Han är nog lite orolig om de alls har ställt tillräckligt inför lillebrors ankomst (en treårings omsorg)! Snart har vi två små bebisar till i familjen Pettersson (brorsan ska ju också få några dagar efter syrran) och våran kille kommer att bli stor på en gång. Liten blir stor över en natt.
ps. Jag publicerar kortet utan lov så försvinner det plötsligt så vet ni varför. Jag tycker överlag att folk ofta publicerar andra människor på internet utan att fråga innan. Det är inte okej att ta bilder av stora folksamlingar och publicera sådär bara!

Sånt hos oss då jag borde visa min lite sneda köksgardin istället för ett "olovande" kort av syrran. (tar bild av gardinen senare då det blir ljusare inomhus). Jag köpte nytt tyg igår och som vanligt borde jag alltid anlita sömmerska. Jag kan sy väldigt raka sömmar, det är inte det som är problemet, nej problemet är att jag är så slarvig med att göra förarbetet ordentligt! Stryka och nåla! Nåja, jag kan ju alltid sprätta upp och sy igen. Sen då andan faller på. 
Ruth och jag har en väldigt skön morgon nu då Seth just somnade, Ivar har övernattat vid Lindas och Edith sover över hos grannens. Nu är det bara vi två. Fast för tillfället umgås vi inte alls, hon sitter med fredagsgodiset och tittar på MammaMu och jag sitter här med mitt morgonkaffe. Ganska slappt och skönt om jag får säga det själv.

* * *
En gång var jag liten
liten som ett finger.
Sakta växte jag
i en mammas mage.
Stilla låg jag
i det sköna mjuka mörkret.
Ingen kände mig
ingen visste vem jag var
ingen – utom du Gud.

 Du såg mig i mörkret
och kände mig.
Du kände mitt ansikte
innan det var färdigt.
Innan håret vuxit fram
visste du färgen.
En livmoder
gav du mig till hem
och blod kom till mig
genom navelsträngen.

Där fick jag bo i trygghet
tills jag skulle födas.
Jag tackar dig Gud
för mamman.
Hon bar mig i sin kropp
och lät mig växa i stillhet.
Jag tackar dig Gud
att jag lever.
Du har skapat mig
och låter mig leva.

Margareta Melin

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fotot e härligt och jättefint så din syrra kan nog bara lugnt låta det stå kvar här :)

maria sa...

Tycker jag också ;-)